Ett minne där livet.

9:e Juli 2008.
Minns det som det vore igår.

Det var en solig och varm förmiddag.
Jag och Sophie hade precis mockat klart stallet och satt och tog en rökpause. Vi skulle ut och rida Rigel Pil och Järnfaks. Vi satt och njöt i solen och kände oss rätt lyckliga. Sol, en väns sällskap och den där frihetskännslan. Det var en underbar förmiddag!

Vi tog in hästarna och gjorde dom klara red ut från stallet. jag råkade tappa ciggpaktet ur fickan men tänkte att det får ligga kvar så kan jag ta det när vi kom tillbaka, vi skulle ju inte vara borta så länge!
Vi red in i skogen och hästarna var rätt lugna. Vi började trava runt runt där inne och till sist tog vi några galopper.
Sophie hittade några hinder där i skogen och frågade om vi skulle hoppa. jag frågade om dom kunde det, och kom på att det ända sättet att få reda på det var att prova. jag var först med järnis och travade mot det första hindret. När jag satt där på ryggen och såg hindret komma närmare så tänkte jag " Nu eller aldrig".
Och det gick skit bra. han hoppade över det första i trav, fattade galopp innan det andra och hoppade över och höll galoppen! Han var så duktig! Vi hoppade några vändor åt båda hållen och så frågade jag Sophie hur det gick för henne och Rigel. Det gick inte så bra. Han klev över hindren och vägade hoppa.
Vi kom överrens om att hon skulle hoppa före mig den här gången och se om det gick bättre. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur det såg ut för henne, jag var fullt upptagen med att hålla min häst som trampa runt runt och ville iväg. När hon var över sista hindret så skänklade jag på Järnis.
Galopp från början. Det kändes som om det gick lite snabbt så jag försökte bromsa efter första hindret men han tog inte alls. han sprang fortare och fortare, efter sista hindret så insåg jag att vi sprang alldeles för fort för att klara av svängen efter hindret. jag ryckte i munnen men han saktade inte ner. jag tog ett stadigt tag i manen och höll i mig så hårt jag kunde för att inte åka av MEN, det kändes som han tvekade lite så jag tog chansen och släppte manen för att försöka sakta av, men precis när jag släppt ökade han galoppen igen och jag hann inte mer än att skrika nej så låg jag på marken. Jag försökte hålla tyglarna så han inte skulle slita sig, men insåg ganska direkt att jag inte hade något val, jag fick lov att släppa!
Jag kände hur nått knakade till, inuti mig. Det gjorde aldrig ont, jag vart mest chokad av det hårda fallet.

Jag visste inte vad som var trasigt i mig, men jag visste att det var något som inte stämde och att jag skulle behöva åka in till sjukhuset.
Sophie kom till mig, fortfarande på rigels rygg, och frågade hur det gick. Jag halvskrev och frågade om hon hade mobilen med sig, Vad sa du, fick jag som svar. har du mobilen med dig sophie? Nej den ligger i stallet. RId tillbaka för fan och hämta den var det enda jag fick ur mig.
Hon red iväg i full galopp och jag såg henne försvinna.

jag har aldrig känt mig så liten och så ensam! Jag såg bilar åka förbi mig på vägen, men dom såg inte mig.. jag var kanske högst 10 meter från dom, gömd av grenar och buskar.
Jag kände paniken komma, tårarna rann nerför min kind, och jag skrek på hjälp, men ingen kom.
Efter en stund, som mer kändes som en evighet kom Sophie tillbaka och kastade sig ner brevid mig och frågade om jag kunde resa på mig. Hon hade bilen med sig som hon ställt en bit bort. Men jag kunde inte röra benen, så hon fick ringa 112 och be om en ambulans.
Hela tiden satt hon och höll min hand och sa att allt skulle gå bra och att hon inte skulle lämna min sida.
Då kände jag min trygg igen, jag ville bara somna in och vakna och hoppas att allt detta var en dröm. Men varje gång jag stängde ögonen så kände jag en klapp på min axel och en röst som sa att jag inte fick somna.

Efter en stund hörde vi sirenen av ambulansen och jag sa till Sophie att gå ut till vägen och möt ambulansen.
Allt efter det här är lite suddigt. Men jag kommer ihåg att det var en man och en kvinna som ställde massa frågor och klippte sönder mina byxor.
Dom la mig på en bår och lyfte in mig i abulansen. Sophie skulle åka i sin bil in till falun för att möta mig där.
Inne i ambulansen så åkte dom upp på vägen och stannade för att sätta in en nål så jag kunde få morfin. jag fick sån där syrgasmask på mig också. Det luktade riktigt äckligt kommer jag ihåg.

Ambulansmannen fick aldrig in nån nål och bad föraren att komma bak och hjälpa till. Dom stack mig i vadera arm gång på gång, men dom fick aldrig in någon nål, ingen av dem!
Så han bestämde att vi skulle åka som "prio 1" in till akuten blaför mitt låga blodtryck.
Jag hade lugnat ner mig när jag låg där och kände mig halft borta, jag kunde äntligen slappna av.

Jag hörde sirenerna tjuta, men jag var lugn. Det känndes inte som om det var jag som låg där, det var någon annan . Mannen som satt brevid mig att det garanterat var något som var brutet i kroppen, för han hörde hur det knakade i mig när dom lyfte upp mig på båren. Men jag hade fortfarande ingen aning om vad som var trasigt.

Inne på sjukhuset så kom en sköterska och sa "Nämen hej Paula, hur är det med dig?" Det var Sophies mamma, av alla personer så var det just hon!
Dom försökte åter sätta in sån där nål, dom stack mig i båda armvecken och på ovansidan av handen. Det gjorde fruktansvärt ont! Det var värre än frakturen kan jag lova!
Men till sist kom det en manlig sköterska och lyckades sätta nålen rätt på första försöket!
Efter ett tag så fick jag morfin. jag skjutsades upp till röntgen och fick först åka in i en sån där "tunnel" det värsta var den här vätskan dom spruta in i armen, som skulle visa om det var några innreblödningar. man blev alldeles varm i kroppen utav det och det kändes precis som man skulle ha kissat på sig. Det var en riktigt obehaglig kännlsa!
Sen fick jag åka till andra röntgen och ta "vanliga" bilder.

Efter det så fick jag åka ner till ett rum på akuten och vänta på bilderna.
Efter ett flertal timmar så fick jag beskedet, jag hade brutit bäckenbenet. Som tur var slapp jag operation. Jag fick ringa min pappa och berätta vad som hänt. och han var borta med mig bror då, men skulle komma på en gång.
jag kommer ihåg när han klev in i mitt rum, tårögd och såg blek ut. Så kom läkaren och berätta vad som hänt och sa att jag skulle få stanna över natten pga mitt blodtryck.
Pappa lugnade sig när läkaren sa att en operation inte var nödvändig.
Efter en stund så rullades jag upp till akutens övernattningsrum. jag fick ett eget rum som tur var. Och Sophies mamma såg till att jag fick en Tv. pappa såg till att jag fick lite mat i magen. Fast jag inte var så hungrig, mest törstig. Efter en timme åkte pappa hem och jag tittade lite på Tv, men somnade rätt fort.

Kl 07:00 var det frukost, mackor kaffe och yoghurt. Då var jag mer hungrig kan jag lova! Aldrig vart så gott med Yoghurt som då!

kl 15:30 kom Sohphie och alexandra och hämtade mig. Alexandra va så orolig," men gud ta det försiktigt, hoppa inte så fort på kryckorna paula, Kommer du in i bilen, ska jag lyfta dig" Jag kude inte mer göra än att skratta. Vi stannade vid en mack så jag fick köpa cigg, sen åkte vi till maximgrillen och köpte glass. :) Satt där i en timme tror jag och snackade och drack lite kaffe.
Efter det skjutsade dom hem mig och fixade till soffan så jag kunde ligga där bekvämt. jag skulle ju ändå ligga där i soffan i nån månad.

jag tackade för hjälpen och dom åkte iväg. Efter en timme så kom Sara och Elin in i huset igen med två fulla matkassar. " Du måste ju ha något att äta och göra nu när du är invalidos" sa dom. Dom hade köpt en massa godis 3 filmer och en limpa cigg. . Det är äkta vänner det. :)


Jag minns allt som om det vore igår.
jag trodde iofs att mina "vänner" skulle vara mer hjälpsamma, det kändes som om det var jobbigt för dom att hjälpa mig. Men det ska jag komma ihåg. Det kanske är ni som ligger där nästan orörliga en dag.