farväl min vän.

Kom nyss hem från Charolines begravning. Den var så himla fin och det var bra mycket folk där.
När vi väl satt där inne så fundera jag på när det skulle börja. det var helt knäpptyst och man kände verkligen sorgen från alla som var där.
Linnea, carros dotter var jätte duktig. När första låten började spelas upp, då var det kört. Från första tonen så rann tårarna ner hejdlöst. Man hörde hur folk grät och snörvla. Det var så sorgligt. men det kändes skönt att vara där. Få gråta ut, ta ett sista farväl och veta att man inte är ensam.

Svårast var när hennes bröder var ut hennes kista. Vit med rosa blommor ovan på. Det var så vackert. Sen gick vi ut till hennes grav där hon släpptes ner av hennes bröders starka händer.
Då kände jag mig rätt okej. Gråten var ju alltid nära men det var inte förens en kille på saxofon började spela som tårarna rann igen. Sen fick alla ta farväl vid graven och slänga ner handblommor.

"Farväl min vän vi ses snart igen. jag älskar dig" lyckades jag mumla ur mig. Spelar ingen roll om dom som stod brevid inte hörde vad jag sa, jag vet att Carro hörde mig, och det är det som räknas.
Linnea stod vid graven och grät. Hon var jätte duktig. Hon var med Peter upp brevid kistan och stod brevid peter medans han sjöng " jag vill ha en egen måne" av Ted gärdestad.
Det var så fint. Den var Carros favoritlåt, den och Leende guld bruna ögon.

Du är saknad min vän. men nu är du trygg.
Rest in peace my dear friend. Happyness is with you now.